Kennel Cameron
Kennel Cameron • Årets Uppfödare (alla raser) 2011
Artikel saxad ur Svenska Kennelklubbens tidsskrift Hundsport nr 3, 2012
Det är sen eftermiddag den 11 december 2011. Alldeles snart är det dags för söndagens BIR-vinnande uppfödargrupper att göra entré i finalringen på Stockholm Hundmässa. Utanför uppsamlingsringen står Heléne Hulthén och Maria Söderkvist, kennel Cameron och räknar hur många grupper som kommer att delta. Det är årets sista utställning och strax avgörs även vem som blivit Årets Uppfödare 2011.
Inför den här utställningen skiljde det bara tre poäng mellan dem och kennel Badavie. Efter lördagens tredjeplacering har Heléne, Maria och deras irish soft coated wheatenterrier utökat sin ledning men salukiuppfödarna Marie och Maria, som tävlar den här dagen är fortfarande ett hot.
Det är 29 grupper i uppsamlingsringen och salukigruppen utses till söndagens bästa. Ger den vinsten Badavie tillräckligt höga poäng? Heléne och Marias valpköpare Ulla Wahlström har räknat ut att den inte gör det. Men stämmer det? Kan tjejerna lita på det?
En stunds otålig väntan senare ropas Heléne och Maria in i finalringen. De är Årets Uppfödare 2011. Därmed tillhör de även den lilla exklusiva grupp uppfödare som inte bara lyckats klämma sig in på prispallsplats utan till och med vinna den här tävlingen på första försöket.
Ett år var de Årets Uppfödare i Terrierklubben, men de har aldrig tidigare varit ens på topp-50-listan för alla raser. De har helt enkelt aldrig tidigare givit den tävlingen en chans. Att de försökte under 2011 och att tävlandet under säsongen blev allt mer målinriktat, var inledningsvis inte planerat.
– Nä, men 2011 började bra. Våra grupper var BIS-4 och BIS-3 på My Dog. Efter det var vi BIS i såväl Malmö som Västerås. Då sa Krister (Ohlander Lindblom) att vi borde ge tävlingen en chans, berättar Heléne.
Dittills hade de inte planerat någonting utan visat de Cameronhundar som råkade vara på utställningarna. Fortsättningsvis skulle de tänka på grupptävlandet redan när anmälde sina hundar. De skulle fundera över vad domarna kunde tänkas gilla, kanske komplettera med någon hund som de annars inte hade tagit med. Under året deltog totalt tio olika Cameronhundar i uppfödargrupperna.
Helgen den 28-29 maj visade de således en grupp i Vallentuna till BIS-3 och en grupp med helt andra hundar till BIS i Österbybruk. Likaså under Tvååkersevenemanget, där anmälde de en grupp hundar till fredagen och fyra andra hundar till lördagen då de misstänkte att rasdomarna skulle uppskatta och prioritera olika rasdetaljer. Det visade sig vara ett smart drag då båda grupperna blev BIR och placerades som BIS respektive BIS-4 i de mycket stora och för års-bästa-tävlingen därmed viktiga finalerna. 35 grupper deltog i fredagens finaler och på lördagen var det 24. Ju fler grupper som deltager, ju högre poäng ger en placering.
– Vi förstod att det var viktigt att satsa lite extra på de största utställningarna för att ha någon chans att nå års-bästa-titeln. Eftersom man bara får räkna sina fem bästa resultat så är ju de avgörande, konstaterar Maria.
Fler höga poäng blev det därefter i Ransäter där Cameron var den enda kenneln som erhöll finalplacering alla dagarna. Under året var de även BIS-2 i Vänersborg samt BIS i Eskilstuna. Det var faktiskt bara i Borås som deras BIR-vinnande uppfödargrupp blev utan finalplacering.
– Det har varit ett fantastiskt roligt men jobbigt år. Så nu dröjer det nog innan vi visar några uppfödargrupper igen, säger Heléne.
Att det blir fler gånger och fler succéer är dock mycket troligt ty även om deltagandet i fjolårets års-bästa-tävling var premiär för Heléne och Maria så är de långt i från några dunungar i hundsportens andra sammanhang.
Heléne är i stort sett uppvuxen i en valplåda då mamma Margareta Lindström var uppfödare och entusiastisk utställare. Inledningsvis hade hon schäfer men efter att hennes första westie, den av Britta Roos-Börjesson uppfödda Westman, Ch Bushey´s Magic Storm, visats till titeln Årets Hund (eller Guldhunden som det hette då) 1982 blev westie hennes ras.
Westmans framgångar inspirerade den då unga hästtokiga Heléne att satsa mer på hundsporten vilket gav utdelning. 16 år gammal vann hon SM i juniorhandling och blev tvåa på VM på Crufts. Kort därefter reste den då mycket skoltrötta tonåringen till USA för ett sabbatsår på kennel. Men sammanlagt blev det ungefär tre och ett halvt år som hon var där. Hon trimmade och visade hundar hos flera kända terrieruppfödare och proffshandlers som exempelvis Birgit Cody, Peter Green och hos den utvandrade norrmannen pudelprofilen Victor Hansen.
Det var under åren i USA som hon upptäckte irish soft coated wheaten terriern. Visserligen var rasen redan bekant för henne då den funnits i Sverige sedan 1965. Den hade emellertid ännu inte gjort någon större succé så i mitten av 80-talet nyregistrerades inte ens 100 hundar om året. Den typ som då fanns i Sverige var dessutom grövre, utan den tydliga konturen i konstruktion och presentation som de amerikanska hundarna visade upp. De svenska var ganska intetsägande enligt den unga Heléne.
– De amerikanska var däremot jätte fräcka. Dessutom var de ju något helt annat än mammas westies. Jag var ju tonåring och då vill man ju ha något EGET, påpekar hon.
Under sex månader i USA var Heléne dessutom sambo med en ung wheaten terrierhane som så småningom skulle bli en betydelsefull avelshane i Sverige.
Han hette Legay Star Crossed Lover men kallades för Romeo och Heléne hade köpt honom åt Rigmor Hallén, kennel Strembroock och skulle leverera honom när hon åkte hem till Sverige. Under sambotiden visade Romeo Heléne hur trevlig rasen kunde vara.
Efter tiden i USA fortsatte Heléne att trimma och visa andras hundar med stor framgång, främst westies och skottar.
– Flera blev väldigt framgångsrika. Jag tror att jag har visat och trimmat fler westies och skottar än wheaten terrier till års-bästa-titlar. I vart fall åtminstone lika många, säger Heléne.
En dag ringde den då ganska nyblivna wheaten terrier uppfödaren Lars Croon, kennel Movin On och frågade om Heléne ville visa en av hans hundar på utställningarna i södra Sverige. Lars bodde då i Örnsköldsvik där det var ganska glest mellan evenemangen.
Heléne tackade ja till förslaget. Hunden, Ch Movin On Bugatti blev tredje vinstrikaste terrier 1993 och under tiden utvecklades Helénes och Lars relation, de blev ett par. Under 90-talet tävlade de framgångsrikt med Movin On-hundarna och 1997 var kennel femma i tävlingen Årets Uppfödare.
Det var för övrigt det året som Heléne och Maria träffades första gången. Det var nämligen då som Heléne och Lars annonserade efter en kennelhjälp och det var Maria som fick jobbet.
Maria är en typisk djurälskare som under hela uppväxten hade önskat sig en egen hund men som hade fått nöja sig med allsköns andra sorts smådjur. Det första hon gjorde när hon blev vuxen var således att skaffa sig en hund. Det blev en spanielkorsning som fick namnet Zackho.
Tiden hos Lars och Heléne blev inte bara ett arbete utan minst lika mycket en utbildning. Som den superintresserade hundentusiast hon var absorberade hon allt som hade med ämnet hund att göra och Lars och Heléne var ivriga supporters som gav henne utrymme att växa.
1999 gick Lars och Heléne skilda vägar. Då fick Maria så småningom överta Tara, Ch Movin On De Soto och lite senare även Acke, Ch Movin On De Tomaso Pantera. Tara skulle senare bli Marias stamtik och mamma till bland andra Ch Cameron Sugar N’ Spice som har såväl championavkomma som flera lovande, ännu unga barn. Hon är även mamma till Cameron Royal Scarlet som erövrade lydnadsdiplom i klass II under 2011.
Heléne behöll Buster, Ch Movin On Knuckel Head, en av Ackes söner. Ungefär samtidigt köpte hon dessutom Nickie, Ch Lorckebo’s Vanity Fair, en norskfödd helsyster till Buster.
– Eftersom Buster hade lämnat fantastiska avkommor så kunde jag inte låta bli och det ångrar jag inte. Nickie har exempelvis givit oss Rosie, Ch Cameron Cosmopolitan, som blev Årets Wheaten två gånger, säger Heléne.
Tjejerna fortsatte att umgås och åka på utställningar ihop och ganska snart började de diskutera om de skulle starta en kennel tillsammans. Så våren 2003 föddes den första wheatenkullen som fick prefixet Cameron.
Sedan dess har det hunnit bli ytterligare 21 kullar. 24 av de 129 valparna har erövrat utställningschampionat och varje år har utom ett har titeln Årets Wheaten Terrier gått till en hund med Cameronprefix.
Bland de mest framgångsrika Cameronhundarna kan nämnas Northon, Ch Cameron Hunnicut. Han var BIR på såväl WDS 2008 som på den stora rasspecialen som arrangerades i Stockholm ett par dagar innan. 2009 var han Årets Terrier och hösten 2010 var han i USA med Heléne och erövrade amerikanskt championat. Han har förstås även många BIG- och BIS-placeringar, senast sågs han som BIS-3 på höstens terrierderby i Jönköping och han är efterfrågad som avelshund över hela världen.
Under 2011 var det dock kanske framförallt hans systerdotter Duffy, Ch Cameron Rockyferry, som visade framtassarna. Hon var BIG-placerad sju gånger varav två gånger som etta. Det var i Vänersborg och Ransäter där hon dessutom var BIS-3 respektive BIS-2.
Under fjolåret syntes även Duffys bror Noa, Ch Cameron Delayed Devotion som BIS-2 i Svenstavik och syster Nora, Ch Cameron Syruph And Honey hävdade sig väl då hon utöver svensk championat även erövrade det tyska och blev Europa Segrare i Dortmund och Jahrehunde siger.
De två sistnämnda ägs av Helénes och Marias kanske allra mest hängivna och entusiastiska valpköpare; Ulla och Kurt Wahlström samt Gunilla och Werner Fasnacht. Att fylla hela huset med lovande hundar tilltalar nämligen varken Heléne eller Maria. Livet är ju så mycket mer än bara hundar.
– Jag tror att många uppfödare överskattar sin egen betydelse. De tror att hundarna inte når sin fulla potential någon annanstans och att det är grymt att omplacera vuxna hundar. Det tror inte jag, tvärtom. Att vara snål och sentimental kan snarare vara förödande för en hunduppfödare. Att kunna släppa taget, granska sina hundar med objektiv blick, välja bort och kanske till och med börja om är nödvändiga egenskaper om man ska nå framgång med sin uppfödning. Lite självrannsakan då och då är således alltid nyttigt, säger Heléne.
Kennel Cameron har därför valt att sätta ut flera av sin lovande hundar hos fodervärdar istället för att ha dem hemma. De deläger även flera hundar med andra kennlar.
Med det inte sagt att de nödvändigtvis kommer att utnyttja avelsrätten på dessa hundar. Upplägget är främst tänkt som en säkerhetsåtgärd. Om någon av de sparade tilltänkta avelshundarna av någon anledning skulle visa sig bli olämplig eller till och med omöjlig att använda i avelsarbetet så ger fodervärdshundarna Heléne och Maria möjligheten att ändå fortsätta ungefär som planerat.
– Det är ju syftet med fodervärdar men tyvärr finns det många uppfödare som alltid utnyttjar avelsrätten. Vi parar aldrig en tik om vi inte vill behålla en valp själva. Fokus måste vara att få fram så bra hundar som möjligt, säger Heléne.
Hon har för närvarande bara tre av kennelns wheatenterrier i sitt hem i Sala. Det är vad hon hinner med och vad som ryms då det är ett ganska litet hus som hon även delar med sin måttligt hundintresserade man och en skotte.
Maria, som bor några kilometer utanför Sala på en gård tillsammans med sin man, hans tyska jaktterrier Hector och två barn, har bara fyra wheaten terrier men dessutom en westie.
Westie är kennel Camerons andra ras, men uppfödningen av den är mycket liten och exklusiv.
– Jämfört med wheaten terrier är det en svår ras att föda upp och vi har dessutom haft lite otur med våra, säger Maria.
Det är hon som vurmar mest för rasen. Heléne muttrar mest när Maria uttrycker sin entusiasm över sina små vita änglar.
– Jag älskar westie, de är minst lika trevliga som wheaten, men rasen är svår att föda upp. Dessutom har jag trimmat tillräckligt med hår under mina dagar så nu vill jag slippa göra det på mina egna hundar. Wheatenpälsen är ju lättare, den är bara att klippa. Wheaten är helt klart min ras, de är okomplicerade, lättvalpande, friska, balla, mångsidiga, med jämnare temperament än exempelvis westie. Kort sagt: de är perfekta. Nema problema, säger Heléne.
Med det inte sagt att wheaten terrier är några softisar. Absolut inte. De är i allra högsta grad TERRIER. De har således en hel del skärpa och kan lätt dribbla bort en alltför mjuk förare med sin list och sin envishet.
– Men för MIG är dom nema problema, kanske för att jag har ett liknande temperament, förtydligar Heléne.
De enda problemområdena som rasklubben pekar ut i RAS är den ärftliga njursjukdomen PNP, mag-/tarmsjukdomen PLE/PLN och höftledsdysplasi (HD). Enligt Heléne är det emellertid lite i överkant att kalla det för problem.
Vad gäller HD är rasen inte ansluten till SKK:s program men rasklubben kräver ändå känd HD-status för valpförmedling. Under alla år har den absoluta majoriteten av de hundar som röntgats har haft motsvarande A-höfter. Så såg det ut fram till 2005, då var B-höfterna plötsligt i majoritet. Det är naturligtvis oroande men ändrade avläsningsmetoder har troligen åtminstone i viss påverkat i den riktningen.
Alltjämt är dock C-D-höfter sällsynta och E-höfter har man bara sett tre på tio år. Eftersom rasen inte väger särskilt mycket – en vuxen hunds vikt ligger på drygt 20 kilo – så är det dessutom få, om ens någon hund som haft svårigheter på grund av sina höfter.
PNP och PLE/PLN är också ovanligt. Enligt Heléne är det kanske någon enstaka hund årligen som insjuknar. Sjukdomarna är dock allvarliga men de få fallen gör att rasen inte ansluten till SKK:s hälsoprogram för PNP men hanteras på samma sätt. Verifierade fall publiceras således för allmän kännedom och varken föräldradjur eller syskon till den drabbade hunden ska därefter användas i aveln.
För övrigt kan sägas att inavelsgraden i rasen har legat på en stadigt låg nivå under många år. Från mitten av 80-talet ökade rasens popularitet kraftigt i Sverige för att under 90-talet stabiliseras med cirka 600 nyregistreringar årligen. Under de senaste åren har registreringssiffrorna sjunkit – precis som i många andra raser – men den genomsnittliga kvaliteten på hundarna anses vara mycket god. Många anser till och med att de svenska wheaten terrierna är bäst i världen.
Det enda som verkligen har skavt och orsakat kuppartade årsmöten i rasklubben såväl som huvudvärk och sömnlösa nätter för uppfödarna är frågan om vilken typ som är den rätta. Är det den så kallade irländska eller den amerikanska? Under 80-talet och början av 90-talet var skillnaderna i typ mycket tydliga. Den irländska var då tyngre och med silkig, blank och vågig päls medan den amerikanska var elegantare, mindre och visades i utfönad, fluffig och mer krispig päls.
Ganska snart började dock cirka åtta av tio wheatenuppfödare sträva efter en mitt-i-mellan-typ, med det bästa från båda ytterligheterna. Sedan några år tillbaka är Heléne rasklubbens ordförande. Hon är dock noga med att verka för att de ska finnas utrymme för alla.
– Mitt motto är: Let´s agree to disagree. Det är så man måste jobba. Vi kommer aldrig lyckas att övertala varandra att vi har rätt eftersom det handlar mer om åsikter än rätt och fel. Det bästa man kan göra är därmed att försöka acceptera att det är så det är, men att man ändå kan respektera varandra, säger hon.
Hennes och Marias Cameron-hundar är hursomhelst av mitt-i-mellan-typ. Bakom kennelns båda stamtikar finns hundar av båda typerna från inflytelserika kennlar från såväl USA som Irland.
Just nu så väntar kenneln valpar efter Helénes tik Guinnsa, Ch Cameron Nostalgia, och Northon. Guinnsa är en dotter till Nickie.
– Nickie är min stamtik och Northon är Northon, så det ser jag fram emot. Där skall det sparas valpar, säger Heléne.
Hon hoppas även på valpar undan Duffy, men tills det är dags för valplådan så får Duffy – eller duracellen som den energiska tiken också kallas – följa med på utställning, för det är det hon älskar mest.
För Marias del så blir det inga valpar i år, men hon ser fram emot att visa sin hane Cameron Adventure som stått på tillväxt hemma. En av hans sålda bröder var BIR i Österbybruk i våras och en syster var BIR i Gimo. De är från sista kullen undan Northons mamma Jojjo, Ch Extras Pomeripossa.
– Hon har varit en fantastisk avelstik. Jämte Nickie är hon vår andra stamtik som vi samägde, säger Heléne.
Under kommande säsong planerar de även att stötta och hjälpa till att visa flera av valpköparnas hundar, de som ännu inte är champions. Under det gångna året visades mest champions som passade för uppfödargrupperna, men nu är det dags att ge alla de andra löftena lite mer utrymme.
Som tidigare nämnts blir det ingen mer tävlan om titeln Årets Uppfödare för kennel Cameron, åtminstone inte i år.
– Men kanske.. troligen kommer vi igen om något år. Inte minst för att tävlingen gav en härlig gemenskap med våra valpköpare och vänner, avslutar Maria.
Anna-Lena Undén